.

Förra julen var det värsta i mitt liv, eftersom jag mådde som värst och var hemma hela lovet där ingen visste nånting om hur jag hade det.
Förr tänkte jag aldrig på det, men förra året blev det så uppenbart att julen kretsar så oerhört mkt kring mat. Det är julskinka, pepparkakor, glögg, julmat, julgodis och fika hit och dit.
Det är ett helvete när man själv överväger varenda matbit som rör sina läppar. När en mandarinklyfta för mkt ger dig ångest och du får ljuga och trixa med maten så att ingen misstänker nåt. Förra julen deppade jag ihop totalt, kommer inte ihåg en dag jag var lycklig. Allt är bara en dimma.

I år hoppas jag det ska gå bättre, problemet är som vanligt att inse att jag måste äta alla måltider och regelbundet.
Jag lever fortfarande i "nästa vecka, då jag gått ner ett kilo, då är jag nöjd, DÅ ska jag börja äta som vanligt". Tyvärr funkar det aldrig, jag har kört med det där i snart i ett år och jag lever fortfarande i väntan på att jag ska bli nöjd med mig själv och börja kunna äta normalt.

Jag måste försöka, och jag måste sluta ha sån koll på min vikt och mina mått. 1 cm och jag deppar ihop totalt, 1 cm runt midjan och jag känner mig som en valross... Om jag ska bli frisk får jag skita i att jag är tjock och bara köra, MEN JAG VILL INTE! jag är så rädd för att svälla upp, det är omöjligt att äta så länge jag känner mig super överviktig.

Oj, nu låter det som jag har gett upp totalt men det har jag givetvis inte, det är som dom säger "två steg fram, ett tillbaka", jag tar mig fram sakta men säkert..

Puss